vissa tangenter på mitt tangentbord dör hela tiden. jag funderar på om jag har fått ett virus eller måste köpa ett nytt tangentbord. irriterande. jag klarar mej tack vare skärmtangentbordet.
jag är inte alltid så social. ibland behöver jag vara ifred. en del människor förstår och respekterar det. andra gör inte det. men förr eller senare lämnar de en ifred. jag har fått lära mej dygden tålamod. det är en bra dygd som man ofta har användning för. dygder är som en verktygslåda som hjälper en att tackla tillvaron. skönheten hos funktionalitet.
jag har gillat att vara ensam hemma. jag har fått se Dharma & Greg, Gilmore girls och Scrubs varje kväll. och så har jag läst "
Lasermannen" av
Gellert Tamas som är riktigt bra. I helgen kommer resten av familjen hem igen och det blir toppentrevligt. sonen har ringt mej flera gånger och han börjar bli riktigt bra på att tala i telefon. förr så lyssnade han bara men nu så kan han prata i fem minuter. visserligen mest om vad han ser men iallafall.
jag trodde att alla viner över hundralappen smakade gott men med senaste chansningen så sköt jag mej i foten. men med lite muscovado blir det uthärdligt. jag jättegillar muscovado. synd att det är rent socker.
Vad kunde gå snett, vad kunde gå galet?
Jag har just sett det mesta av en 12-timmars sändning med 80-tal i tv2. Jag var tonåring under 80-talet. Jag hatade årtiondet medan det pågick men nu så kan jag bli nostalgisk över det. Alla människor blir med tiden nostalgiska över sin ungdom. Jag tror att det har med hjärnkemi att göra.
Bulgarien
På flygplatsen står allting med krylliska bokstäver. Precis som hemma tar allting lång tid men till sist sitter vi på Fritidsresors buss till hotellet i Sveti Konstantin. Vi kikar ut genom bussfönstret lokalbefolkningen, bilar och hus. Många nya villor byggs, i extravaganta stilar. De nyrika miljonärerna hemma är blyga och konventionella i jämförelse. Sveti Konstantin är fullt av hotell. Jag tror det finns femtio hotell i den lilla hålan. Det finns inte så mycket att göra i själva Sveti Konstantin men det är bara tjugo minuter med buss till Varna. Redan på sovjettiden var Bulgariens Svarta Havskust ett semesterparadis för ryssar och andra östeuropeer.
Vårt hotell var fem våningar högt och var alltså av mellanstorlek. En kort promenad bort längs vägen låg det största hotellet som såg ut att vara kanske femton våningar. Jag räknade aldrig. Vi slängde in väskorna i hotellrummet och gav oss ut på promenad. Vi gick längs med vägen kanske trehundra meter, upptäckte det stora hotellet, svängde in på en gata som gick åt andra hållet och befann oss på en lång och slingrande marknadsgata där alltmöjligt såldes till halvbra priser. Det skulle visa sig vara den kanske största attraktionen i Sveti Konstantin.
Visserligen så fanns ju stranden till Svarta Havet också. Dag två gick jag mot havet och hittade en halvrisig stentrappa ner under träden mot stranden. Där låg Svarta Havet och det var Blått. Vilken bluff. Det gick ganska höga vågor den dan så det var inte så många som badade men en del som låg på stranden iallafall. Vid stentrappans nedre slut så kunde man gå ut på en gammal brygga av nån slags plåt, kanske femtio meter lång, som var fullständigt genomrostad och såg ut att kunna kollapsa när som helst. "Wow, så "östeuropa"" tänkte jag och gick ut på den. Längst ut satt nån gubbe och fiskade och man såg mycket av Sveti Konstantins kust. Åker man upp till fiket Panorama på våning tretton i nått hotell så ser man hela stan och den är jättelummig; kanonmycket träd.
En annan grej som fanns var de heta källorna med underjordiskt vatten som botar alla kända krämpor. Jag prövade på det. Det visade sig vara en vanlig pool med illaluktande vatten och gamla östeuropeer som stod och hände längs med kanterna. Vattnet innehåller bland annat svavel bland andra mineraler och är ungefär 38 C. Jag kände mej som ett kokt ägg i det heta svavelosande vattnet. Jag gav upp efter en halvtimme och det kändes inte som om en enda krämpa var botad.
Vi åkte till Nessebar på en dagsutflykt med en lokal guide som körde som en kamikazepilot på LSD på vägen dit. Nessebar är en världsarvsklassad liten medeltida stad som ligger på en halvö med bara en smal landremsa in till fastlandet. Det är väldigt vackert om man lyckas bortse från de tiotusen försäljningsstånd som myllrar överallt. Står man på kajen i Nessebar och tittar in mot Bulgariens kust så ser man minst en mil av sandstrand och på den ligger Golden Sands: enorma hotellkomplex staplade på varandra värda minst en miljard tillsammans. Alla tjugo våningar höga och i grälla färger. Ett illrött, ett chockgult, ett djupblått osv. En mäktig syn.
Annars solade vi och badade och drack lite sprit och latade oss. På hotellfukosten varje morgon spelade dom märkligt gamla hits som Europe, Alphaville och Elton John. Pitoreskt. Men akta er för det lokala bulgariska köket. Det är en stor besvikelse. Det godaste vi åt var på en indisk restaurang. Så, jag får berätta mer nån annan gång.
På flyget ner
Rätt snart ser man hela Gotland på en gång genom fönstret på vänster sida. Lustigt nog flyger vi någon minut parallellt med en gammal jetstrimma som ringlar sig utanför fönstret, först tio meter bort sedan längre och längre. Vi flyger in över Polen, över Gdansk tror jag. Underliga landremsor, som halvmånar, ligger i havet. I hamnen är vattnet oljigt och eftersom fartygen går in på ena sidan och ut på andra sidan av hamnen har det bildats en stor virvel på ytan, stillastående. Vi flyger vidare ner över Europa, forna östeuropa som nu är centraleuropa. Meandrande gamla floder solar sig och blänker i kulturlandskapet. Ingenstans på tre timmar ser vi vildmark. Här har människor bott och odlat och byggt i tusentals år. Utom i karpaterna. Bergen verkar ganska obebodda. Molnen tilltar och vi ser inte när vi når Svarta Havet, men vi vet att vi snart är framme att landa i Varna. Bulgariens fjärde största stad med 300.000 innevånare. Vi bryter igenom molnen ute över Svarta Havet Med Varna rakt framför oss. Vi flyger in över staden, allt lägre och lägre och ser nya hus, gamla hus, parker, kyrkogårdar, nån stor staty, nån stor kyrka och så ett flygfält.
tre böcker på två veckor
Jag upptäckte
DaVinci-koden i min lokala Icaaffär för 59:-. Jag hade faktiskt inte tänkt att läsa den men nu föll jag till föga. Högt tempo, korta kapitel, spänning från första meningen, gåtor som ska lösas och skatter som ska hittas. Så långt påminde den mest om en äventyrsberättselse för killar som bara nästan kommit in i tonåren. Att den därtill innehåller en del kul idéhistoria och en alternativ tolkning av kristendomen kan kanske bidra till att förklara den massiva internationella försäljningssuccén som gör att boken tävlar med både Bibeln och Harry Potter (som bägge nämns i boken). Everybody loves a good conspiracy.
I Bulgarien läste jag först Passagen av
Crichton (om kvantfysik, tidsresor och medeltiden) som kändes som skriven för att filmas. Den spännande historien knuffar läsaren framåt kapitel för kapitel. Crichton är ju en av de mest filmade författarna i världen med bl.a Jurrasic Park som en av de större succéerna. Han tar något vetenskapligt tema, ofta mer fantastiskt än verklighetsnära, och spinner en spännande historia kring det.
När den tog slut hittade jag Do androids dream of electric sheep i hotellets lilla bokvagn, som låg till underlag för filmen Blade Runner. Det visade sig vara ganska stor skillnad på filmen och boken och ovanligt nog så är bägge riktigt bra fast på olika sätt. En skillnad är t.ex att filmen beskriver en överbefolkad värld medan bokens värld är nästan helt tömd på människor. En annan skillnad är att filmen hade ett intressant budskap som man hade fått när den var slut medan bokens många budskap är något jag ännu klurar på. Även
Philip K Dick har ju filmats ett flertal gånger.
Hotter than July
Det ha varit mycket från Gotland på tv den senaste tiden och det lär fortsätta hela sommarn. ztv kör som vanligt sitt sommargotland och nu har vi haft politikerveckan från almedalen, som uppfanns av Palme en gång i tiden. Varför denna fascination för Gotland på sommarn? Jag är som sagt uppvuxen där och tycker att sommarn är fin även på andra ställen än Gotland och att ön faktiskt inte är mycket att ha i februari.
Maud Olofsson kommenterar i Visby sprängningarna i London och väljer fattigdomsbekämpning och internationellt engagemang som medel mot terrorism. Höj biståndet till en procent och låt Sverige delta mer i militära fredsoperationer. Hon är skeptisk till Leijonborgs förslag.
Leijonborg hade istället föreslagit att låta militären hjälpa polisen vid terrorhot och terrordåd, skapa ett myndighetsövergripande nationellt underrättelsecentrum för terroristhot, skapa ett krishanteringsorgan i Statsrådsberedningen för terroristhotet med en terroristsamordnare direktunderställd statsministern och tillåta polisen effektivare spaningsmetoder, som dolda mikrofoner och infiltration.
Maud säger att vi kan inte bygga ett samhälle som kontrollerar bort terrorism. Hennes förslag tar längre tid men är mer hållbart, säger hon.
Det ena behöver kanske inte utesluta det andra tycker jag, fast det finns visst inget konkret hot mot Sverige just nu. Ska man vara säker i Europa för terrordåd så ska man tydligen åka till Sverige. Danmark däremot.
Hemkommen och avdankad
Jag har sovit till nio tre dagar i rad. Det är säkert fem år sen sist, beroende på lite olika omständigheter, småbarn inte minst. Det var ett halvår när sonen alltid vaknade fem på morgonen och det var alltid jag som gick upp för att vara med honom. Men nu är jag helt ensam hemma. Jag är så ledig och avslappnad att tapeterna lossnar från väggarna. Ute är det nästan lika varmt som i Bulgarien. Jag har ju varit ute och rört påmej sen förra bloggposten. Först till Gotland, sen Bulgarien, Stockholm en natt och så en föreläsning i Göteborg innan jag styrde hemmåt igen. Jag får berätta om mina äventyr mer i detalj alteftersom andan faller på. Men just nu är jag för lat.
