Den Personliga Sidan

Fair and balanced

HasseåTage hade en sketsch i nån av sina revyer om "centerextremism". Centerpartiet var ännu ganska nytt och ville inte riktigt postitionera sig i något av blocken. HasseåTage kallade det "centerextremism" att inte vilja säga om man var höger eller vänster. Det var kanske inte så roligt men en intressant tanke.

De flesta ser nog sig själva som balanserade människor. Ingen vill sitta längst ut på vingen, på flanken, i skamvrån. Det är inte jag som är vänster, det är du som är höger. Kanske bör man dock börja fundera lite på självkritik om man ser det som att alla andra är extrema utom en själv.

Även jag är en balanserad människa i mitten, på alla sätt och vis, jag som är för folkhemmet, en solidarisk invandringspolitik och jämlikhet mellan könen.
Men i kanterna är jag lite obalanserad.

I någon undersökning så var sju av tio svenskar positiva till det svenska folkhemmet och den solidariska skattepolitiken, som tar mycket av alla och ger mest till dem som behöver det mest. Men utav riksdagspartierna så är det egentligen bara vp och den oppositionella delen av (s) som vill försvara höga skatter och höga bidrag. Kanske är det folket som är extremt? Men är inte det ett missbruk av ordet? Det extrema ska väl vara ovanligt, inte folkligt?

Bland riksdagspartierna så tycks en sorts nyliberal konsensus ha brett ut sig. Inte i alla frågor, men i vissa viktiga. Det handlar på vilka ekonomiska teorier som man använder sig av i sysnen på nationalekonomi, och där finns det en del likheter från sossarna och högerut. vp och mp försöker skoja till det med lite annorlunda idéer, men annars är alla ganska överrens om vad som är sunt förnuft.

När moderata rasister avslöjades med dold kamera häromåret så visades en sida som moderaterna inte alls ville kännas vid. De är ju ett nyliberalt parti nuförtiden, och det var ju på sextiotalet, innan Bohman, som de var konservativa. Men en del gamla åsikter hängde ännu med. Trots att muf hade många som var för fri invandring, i god nyliberal anda. De flesta svenskar vill åtminstone inte ha mer invandring än idag. Kanske var det en ovanligt folklig sida av moderaterna som avslöjades?

De senaste veckorna har det varit mycket om extremfeminism i media. Och det är klart, det är svårt att se åsikter som att ett vittförgrenat pedofilsatanistiskt nätverk som offrar småbarn i skogen har infiltrerat höga positioner i samhället, eller att alla män är djur och ska dödas, som annat än extrema. Nästan ingen har dock försvarat de åsikterna sen programmen sändes. Däremot har man t.ex frågat varför man fokuserar just på feminismens avigsidor, om inte för att skada feminismen som helhet? Själv tycker jag att det var mycket bra avslöjande reportage och att både kvinnor och män bara kan gagnas av att ljusskygga åsikter släpas ut i ljuset.

På ett sätt ser jag dock mej som ganska extrem. Jag äter kött. Jag har tidigare varit vegetarian ca fem år, men när jag blev tvingad att hålla en annan diet så tyckte jag att det blev alltför besvärligt med två olika dieter samtidigt. Så de senaste fem åren har jag ätit kött.
Far out.
Egentligen tycker jag att människor, som är högre stående än djur, har rätt att döda och äta djur om vi så vill, men däremot inte att behandla den respektlöst, i livet och döden. Det går många skräckhistorien om hur slaktindustrin utsätter djur för onödigt lidande. Jag har t.ex läst boken Snabbmatslandet (för ganska länge sen) som handlar om köttbranchen i USA. Författaren tycker att visst kan vi äta kött. Men inte så här.

posted by Ingemar @ 6/01/2005