tisdag, januari 10, 2006

Månfärder åt landets pensionärer

Vänsterpartiets kongress är över. Jag tänker inte skriva så mycket alls om den utan bara konstatera att det mest kontroversiella politiska förslaget var att anställa 200 000 i offentlig sektor. Både liberaler och en del vänsterpartister ansåg detta vara högst orealistiskt. Det skulle kosta alldeles för mycket.

Det tror jag inte att det skulle göra. Jag ska försöka förklara enkelt.

Kort sagt: ju fler som arbetar, desto rikare blir Sverige. Att anställa 200 000 i offentlig sektor är alltså inte en utgift utan en inkomst.

Visst, de 200 000 ska ha lön som betalas av skattebetalarna men skattebetalarna betalar redan idag pengar till dessa personer, som skattebetalarna, svenska folket, inte får nånting för alls, utom arbetslöshet.

Hur mycket dyrare blir det att ge dessa personer lön istället för bidrag? Förslaget kan för argumentationens skull sägas kosta ca 50 miljarder kronor. (Detta är högt räknat. Antagligen blir det närmare 40 miljarder.)

Hur mycket måste man höja skatterna för att finansiera detta? 2005 gick det offentliga budgeten med 37 miljarder i överskott. Detta var alltså pengar som togs in och sedan inte användes till något alls. Om dessa skattemedel faktiskt skulle få göra någon nytta så skulle 13 miljarder behövas betalas med höjda skatter. Skattekvoten är idag 50,4% av BNP och skulle behöva höjas med ytterliggare 0,4% till 50,8%. Som jämförelse kan nämnas att år 2000 var skattekvoten ca 53% av BNP.

Till på köpet så brukar människor som jobbar faktiskt åstakomma saker. Om så många anställs inom skola vård och omsorg, för att nu ta de områden där behovet är som störst, så kan vi faktiskt förvänta oss bättre skola vård och omsorg än idag. Till skillnad från idag så kommer övriga skattebetalare faktiskt att få något för de pengar som går till dessa människor.

Som grädde på moset så kommer de psykosociala och psykosomatiska problemen antagligen att minska hos de som får jobb.

Och om de får högre inkomst så kommer de antagligen att konsumera mer, vilket främjar tillväxten i Sveriges ekonomi.

Förslaget innebär en inkomst eftersom den totala samhällsvinsten troligen kommer att kunna värderas mycket högre än 50 miljarder.

Jag ställer mej alltså i den här frågan på samma sida som "traditionalisterna" i Vänsterpartiet. Om de är orealistiska så är det inte i ekonomiska frågor utan i politisk naivitet. Siffrorna har jag hämtat från den här artikeln av Daniel Ankarloo. Posttiteln kommer härifrån.

Eftersom detta innebär att jag just har hamnat i ett fack så kommer jag för att motverka detta snart att skriva om några borgerliga politiska förslag som jag gillar.

Andra bloggar om
ekonomi
arbetslöshet
vänsterpartiet

Etiketter:

posted by Ingemar @ 1/10/2006